Den första seriösa provningen av HB
Det var på Sköllerstagatan 23 i Bandhagen, hemma hos Lars Holm. Högst sannolikt var det under senhösten 1988. Hrr Lundgren och Noodapera var inbjudna att gästa Lars för att smaka några av hans brittiska hembrygder.
Lars hade förberett en blindprovning med sju produkter, varav tre
visade sig vara importerade brittiska flasköl. Mina noteringar ger
följande vid handen:
Old Jock Strong Ale (1066-72)
Till synes klar och nyponröd. Stark söt doft, ej stickande. Stor,
svulstig, söt, frisk, mkt god smak, ej så stark. Mycker stor god doft
av fikon. Söt, jättegod. Stor, god, frisk och härlig. Något halmig,
lite tunn och söt. 6,5 p.
Mitchell´s Century Ale
Grumsig härlig nyponfärg. Stor, söt och god belgisk. Mycket frisk, pigg
och god smak. Jordig, stor, fyllig. Mycket bra, lagom stark. Lite
Duvel. Stor, söt och rätt spritig. God. 7 p.
Lars hemkörda I
Grumlig, nyponröd. Stor, rätt stark och mycket god doft. Torrhumlad,
kolsyrefri smak. Torr och rejält besk. Hästig, fin. Härlig torrhumling.
Super! 7 p.
Fullers Golden Pride (1084-92)
Mycket klar och fin rödorange. Mycket vacker. Söt, pigg och suveränt
frisk, med stor, dov ton. Stor, söt och rätt stark, ganska besk. Ett
mycket rejält öl. Aningen för kraftigt. Stark och brutal. God, men för
stark. 5,5 p.
Lars hemkörda II
Grumsig, vitaktigt ljusgul. Superstor, hästig, torr och ärlig. Orval.
God och frisk och helbesk. Super. 8,5 p.
Lars hemkörda III
Lite oklar, mörkgul. Syrlig katturindoft. Ingen kolsyra men rund, fin
och balanserad. Mycket bra smak. Fin balans men lite fadd p.g.a.
kolsyrebortfallet. Lätt torrhumlad, behöver mer CO2. 6,5 p.
Lars hemkörda IV
Mörk, men rubinröd vid genomlysning. Dov, lite bränd doft. Inte så
mycket kolsyra. Bränd, god, lite jolmig smak som övergår i en rejält
bränd beska. God men lite tunn. 6 p.
Efter provningen trakterades vi med Fish´n Chips, som fortfarande
är den godaste jag ätit. Den var gjord på gös!
Entusiasmen var på topp, och när det var dags att ta trikken hem till Sankt Eriksplan skickade Lars med oss varsin pint med stout. Vi kände oss heliga när vi stegade ut från lägenheten. På stationen var vi tvungna att övertyga två Securitasvakter om att stouten var godkänd som färdkost på SL-tåget. Vi behövde inte mer än ett par minuter för att på ett övertygande sätt förklara att det inte var öl i glasen utan flytande kultur. Stouten räckte hela vägen hem, och på morronen dagen därpå stod pinten på min köksbänk med intorkat smutsvitt skum i ringar på insidan. Ah!
Jag har fortfarande glaset kvar...............
